Zinkies

14 sidvisningar
Well, hello stalker....
Får väl skriva ett inlägg för din skull då. Jag har lite tankar som snurrar i huvudet. Vet inte riktigt hur jag ska uttrycka de för att de inte ska övertolkas eller misstolkas eller på något sätt tolkas över huvud taget.

Först och främst vill jag bara säga att jag är så galet tacksam för den rollen som min kyrka har spelat i min uppväxt både när det kommer till kyrkaktiviteter och skolan.

När det kommer till min religiösa övertygelse är den orubblig och jag kan öppet säga att jag strävar efter att älskar Gud av hela mitt hjärta och hela min själ och min nästa så som mig själv. Och jag tror helt och hållet på att Jesus är Guds son och att han dog och uppstod för våra synders skull.

Jag tycker jättemycket om han som tog över som ledare i kyrkan och jag tycker att han är en helt fantastisk pastor.

Jag önskar att få möta Gud och att ha Jesus i centrum när jag kommer till kyrkan och det finns inget mer jag längtar efter än att få känna en gemenskap i min kristna tro och kunna dela glädjen i Gud med en kyrka.

Men med allt detta sagt är det just den sista punkten som gör att allt blir så fel varje gång jag går in i kyrksalen. Istället för att fokus hamnar på Jesus och kärleken till mina medmänniskor, skapar min hjärna en analysprocess som utsöndrar en gnagande irritation redan från mötets start och som slutligen slutar i ren arghet (ja det får va ett ord nu).

Jag är trött på epelepsiljusen! Jag är trött på dubstepmusiken! Jag är trött på allt tjoande och stojande på befallning! Jag är trött på allt trams! Jag är trött på allt runtomkring! Jag är trött på alla retoriska knep som använd för att få en jättekrystad respons! Jag är trött på att man sätter på ett migränfilter på skärmarna! Jag är trött på denna massproducerade hillsongmusik! Och ja, förlåt att jag säger det, men jag är trött på uttjatade klychor! Inte deras budskap, utan mer sättet man matar ut det, som om det är något man borde säga men man har själv glömt dess innebörd.

Neej jag tänker faktiskt inte sluta här. För i slutändan är jag trött på mig själv, min överanalyserande hjärna och min totala oförmåga att bara släppa det där agget och försöka fokusera. Jag önskar att jag kunde svepas med i de där jubllerna utan att känna att det är totalt malplacerat och jag önskar att jag kunde sjunga lovsångstexter ifrån hjärtat helt och hållet innerligt oberörd av vilken genre som musiken tillhör. Och mest av allt önskar jag att jag kunde sluta döma människor och vara skeptisk till deras övertygelse kontra framtvingade upplevelse. Jaa, kyrkan har en del mönster som de följer, men en människa som aldrig reflekterat över dessa mönster faller säkert ärligt och lätt in i de. Så grundtanken är att jag försöker få ut dessa hjärnspöken ur mitt huvud och att detta är nackdelen av att tillbringa för lite tid i den kristna gemenskapen, men samtidigt känns det så skeft att jag känner mig nära Gud och längtar efter att få tillbringa tid åt honom när jag går in i kyrkan, men när jag går ut känns det som att jag har glidit ifrån honom igen.