Zinkies

Våra dubbelgångare

Sakta börjar bilen rulla framåt. Jag vrider huvudet åt vänster för att upptäcka att förarsätet är tomt. Det är nerförsback i tunneln och jag kan inte se vart den leder ut. I backspegeln ser jag alla minnen av hur vi tog oss hit. Allt du gjort för mig. Allt jag gjort för dig. Kanske en skymt av framtiden också. Du håller en liten flicka i handen. Jag skymtar bara hennes rosa tyllekjol som fladdrar i vinden och sen så försvinner ni i döda vinkeln. Har jag kommit ihåg att berätta för dig hur mycket jag älskar dig. Det var ett sista meddelande jag skickade innan jag åkte iväg för att klä mig i vitt. Hitta den bästa versionen av mig själv och komma tillbaka med strålkastarljuset på.

 

Vägen är gammal och trasig, så jag försöker trampa på bromsen, men bilen bara fortsätter i samma fart fram på den slitna asfalten. Jag vet inte vem som kommer stå där vid altaret och vänta på mig. Ibland blir jag så upptagen av en framtidsillusion av dig. Sett efter gråa hår, skrynkliga händer och en livstid med erfarenheter. Men nu, medan bilen rullar bortom min kontroll, mot något helt okänt, längtar jag bara efter alla de delar av dig som jag redan känner. Jag vill ha dig som du är nu. Jag vill förena de delar av oss som vet lika lite och är lika blanka blad. Jag vill skriva vår historia tillsammans. Skapa något nytt. Ta med mig på den resan när du går från ditt vackra unga ansikte till att livet rissar in en hav av känslor i rynkor och ärr. Låt oss njuta av att vi är unga. Lära av att trampa fel. Förlåta, för att vi har inte hunnit fyllas av livets bitterhet. Jag ska leva i naiviteten jag får när jag ligger i dina armar. Jag vet inte vilken framtid jag rör mig mot, men jag vet att jag är villig att ta emot den, med dig, som vi är nu.

 

Varningslampor blinkar framför mig, men bilen rullar opåverkat förbi varje stoppskylt. Jag känner pulsen öka och sträcker mig mot handbromsen istället. Det sänker hastigheten, men jag rullar fortfarande framåt mot vägstopp och hinder. Kör igenom allt. Vet du vem som kommer komma in genom kyrkodörren. Vet du vem jag ger dig. Har du haft en affär med den del av mig som stannar kvar efter att jag gått. Den som du inte behöver vänta på. Den del av mig som finns utspridd i alla andra kvinnor. Är du redo att se mig, hela mig, och bort från allt det andra. När du har oss båda lika nära, väljer du mig då, av hela hjärtat. Kanske blir jag aldrig vackrare än det här, men väljer du mig nu, väljer du allt som gömmer sig bakom mina läppar. Jag blundar och ser dig ta min hand för att dra mig närmare dig, och reflektionen av mig som viskar i ditt öra, bleknar bort. Du får mig i kött och blod, när du släpper illusionen. Jag är så mycket mer än min egen spegelbild.

 

Röster från tidigare generationer ropar åt mig från utsidan att jag måste stanna. Där framför mig tar vägen slut och ner fortsätter bara ett mörkt stup. Jag drar åt handbromsen ännu hårdare och bilen stannar en sekund. Sen börjar den glida ner mot vägens slut. Då tar jag tag i ratten och svänger åt höger. Bilen ändrar riktning och kör över i ett annat körfält. Där forsätter vägen vidare. På andra sidan ser jag hur grus faller ner i en stor svart avgrund. Jag hade inte kunnat fortsätta en meter till. Men jag kom över på en ny bana och här kan bilen fortsätta framåt utan någon hotande fara. Den stannar ändå till slut. Jag hoppar ut, lyfter på klänningen och springer mot dig. Jag hör kyrkklockor ringa. Vi rullar på en ny väg nu.