Zinkies

Känsla

Det är något rastlöst i mig. Något som inte hamnar i balans. En väg som inte är utmålad. Det finns för många möjligheter, men alldeles för lite mod. Jag är trött på att slösa mitt liv på mig själv. Det finns en självupptagenhet som hela tiden lurar sig in på mig. Min mun öppnar sig för ofta. Jag formulerar mig för mycket. Allt känns mer eller mindre paradoxalt. Går jag åt ett håll hamnar jag på andra sidan. Min själ är fortfarande på jakt, har inte hittat hem än. Har för lätt för att se tillbaka och stanna där. Istället för att se framåt och bara njuta nu. Krigar fortfarande med min prestationsångest. Vet inte om jag tar mig vidare eller om jag går i cirklar. Har inte hittat alla svaren än och är i stadig förändring, osäker på om jag går att lita på. Om människor upplever att de känner mig, eller om jag gör de obekväma.

 
The Start of Something, I guess

Hej, ja precis, du som med flyktiga ögon skummar igenom texten för att se om den kan tala till dig. Kanske. Ja, det är svaret på din fråga. Jag vet att du förmodligen hade önskat dig ett tydligare svar, men vem försöker vi lura egentligen? Finns det något här i livet som är bastant, säkert, uppklarat? Ok, nu svamlar jag bara. Jag ska vara ärlig och säga att jag inte riktigt vet vart det här ska leda. Jag har inget riktigt spår. Jag tenderar att gräva för djupt i mina känslor när jag skriver sånt här, så jag riskerar att klia på läkande sår. Men ibland dyker det upp något. Något oförutsett, rått, vackert. Ibland uppstår konst. Så jag är redo att ta chansen. För kanske kan jag fånga den där flyktiga blickens uppmärksamhet. Kanske kan jag vara något för dig. Om så bara för en liten stund.

 

 //Zinkies