Zinkies

På biblioteket

Har egentligen inte mycket att skriva om i dag. Sitter på biblioteketet och ska snart börja läsa till morgondagens seminar. Det är så tyst här. Människor i sina egna bubblor som förväntar att du ska stanna kvar i din egen. Så att vi inte böver oroa oss för de andra runt oss. Jag tycker om det. En plats utan kommunikation. En plats där det inte ställs några sociala förväntningar. Folk bara sitter här, tysta och koncentrerade på sitt eget. Den är nästan tryckande, den tysnaden. När jag kommer in får jag alltid en en känsla av att jag inte kan andas. Men när jag hittat min plats och blivit en del av den där maskiniella organismen av absolut tystnad, då hittar min själ hem. Hem till sig själv. 

Så nu sitter jag här och tänker. Bara tänker och tänker, utan mål och mening. Bara tänker. Jag trivs med att bara sitta och tänka. Lever halva livet uppe i huvudet. Synd ändå att det är så få av de där tankarna som levs ut. Kanske filterar jag för mycket. Kanske är jag bara halva mig och gömmer undan resten. Men kanske världen har gott av det, med alla röster som ropar från alla håll och kanter: ”Se mig, se mig!”. Kanske är jag istället de där ögonen som kan se. Jag vill i alla fall bli bättre på det. Att se människor. Se hjärtan, behov, och önskningar. Kanske kan jag lättare göra det när jag är tyst och låter tankarna stå för bearbetningen av alla intryck. Eller hamnar jag istället i min egen tysta bubbla då? Som alla här på biblioteket.