Zinkies

Jag springer, men jag tävlar inte

Har en känsla av att jag vill något, men jag vet inte vad. Har du någonsin känt så? Kanske inte. Det har något med mitt fokus att göra. Vet inte om någon kan relatera, men ibland är det som att människor tävlar med en, utan att man riktigt märker det, förrens man själv spurtar allt man kan för att komma framför och man ställer sig frågan: Vad i alla dagar gör jag här, och hur kunde jag plötsligt hamna mitt i ett lopp? Det är som om man joggat en liten mysig träningsrunda för sig själv och sen så börjar någon plötsligt springa bredvid en och utmana en till tävling. Kanske är det så livet fungerar på vissa plan i samhället, men det finns områden i mitt liv där jag verkligen inte vill finna mig själv i konkurransposition. Som när det kommer till att tjäna Gud. Kanske en självklarhet, men jag insåg precis det här för bara någon dag sedan.

 

Det finns tyvärr människor som har irriterat mig. Jag vet. Jag är en syndare, men varför inte vara helt ärlig när man ändå är inne på temat. De här människorna har liksom varit en sånn där trigger, som bara får känslorna att skjuta upp i taket. Spelar ingen roll hur mycket jag har tyckt om dem, kom det att handla om något religiöst så var det som om alla nervtrådar reagerade med elektrochock. Många gånger kände jag, att de liksom sög ut all den längtan jag hade att göra saker för Gud. Ibland kändes det som om drömmar lades ner i mig, men i det jag utalade de för dessa människor, försvann min egen motivation och istället såg jag handfallet på hur de bara växte i sina egna arbeten för Gud. Jag har under en längre period verkligen brottats med mig själv och undrat om det kanske handlade om någon slags avundsjuka hos mig. Jämförelse av någon sort, som alltid fick mig att känna mig som om jag inte var bra nog att göra saker för Guds rike. Det var bara något som de där duktiga människorna klarade.

 

Sen var det som om Gud slog mig i huvudet med en tanke när jag satt på bussen här om dagen. ”Men Julia, tror du att det här är en tävling eller?”. Det var något som fick mig att tugga. Vad hade jag gett mig in i egentligen? Problemet låg inte hos de där personerna, eller min egen oförmåga, problemet låg i att jag haft en antingen-eller-mentalitet. Antingen ska jag göra det här, eller så ska någon annan göra det. Må bästa man vinna prosjektet. Varför skulle andras arbeten hindra mig ifrån att utföra mina? Jag hade låtit andra människor distrahera min personliga joggingtur med Gud, och förvirrat det hela till en tävling. Så fruktansvärt onödigt om du frågar mig. Jag kan väl fortsätta att jogga här i min egna takt, utan att se mig om på alla andra. Gud har ju trots allt gett oss samma uppgift om att sprida hans kärlek, så att vi är fler som kämpar mot samma mål, är egentligen ett sammarbetsprosjekt och inte ett race. Tog nog allt för lång tid för mig att fatta det där. Men nu tar jag i alla fall steget. Jag vet inte riktigt vart det kommer landa, men ett steg är ett steg påväg någonstans. Så den här gången ska jag inte låta mig distraheras. Bara springa min joggingrunda, mot samma mål som alla andra kristna bröder och systrar. Tillsammans med dem, inte mot dem. 

 Peace, peps <3
På biblioteket

Har egentligen inte mycket att skriva om i dag. Sitter på biblioteketet och ska snart börja läsa till morgondagens seminar. Det är så tyst här. Människor i sina egna bubblor som förväntar att du ska stanna kvar i din egen. Så att vi inte böver oroa oss för de andra runt oss. Jag tycker om det. En plats utan kommunikation. En plats där det inte ställs några sociala förväntningar. Folk bara sitter här, tysta och koncentrerade på sitt eget. Den är nästan tryckande, den tysnaden. När jag kommer in får jag alltid en en känsla av att jag inte kan andas. Men när jag hittat min plats och blivit en del av den där maskiniella organismen av absolut tystnad, då hittar min själ hem. Hem till sig själv. 

Så nu sitter jag här och tänker. Bara tänker och tänker, utan mål och mening. Bara tänker. Jag trivs med att bara sitta och tänka. Lever halva livet uppe i huvudet. Synd ändå att det är så få av de där tankarna som levs ut. Kanske filterar jag för mycket. Kanske är jag bara halva mig och gömmer undan resten. Men kanske världen har gott av det, med alla röster som ropar från alla håll och kanter: ”Se mig, se mig!”. Kanske är jag istället de där ögonen som kan se. Jag vill i alla fall bli bättre på det. Att se människor. Se hjärtan, behov, och önskningar. Kanske kan jag lättare göra det när jag är tyst och låter tankarna stå för bearbetningen av alla intryck. Eller hamnar jag istället i min egen tysta bubbla då? Som alla här på biblioteket. 

Färgläggning
Vad är det egentligen att fylla livet? Är det inte så man brukar säga, att livet är en canvas som du ska fylla ut. Somliga håller marginalen fritt från kladd, medan andra ser till att färglägga ända ut i kanten. Jag har hela mitt liv velat fylla den där ramen med perfekta penseldrag. Exakta, precisa och detaljerade penseldrag. Tryggt innanför de färdigsatta linjerna. Jag är nog en av de där marginalmänniskorna, en sånn som vil ha en centimeter eller två till kanten. Vad säger det om mig som människa?

Minns bildlektionerna i högstadiet. Satt alltid där med tusen ideer, frustrerad över lärarens strama uppgifter och snävra tidsramar. Försökte alltid göra det så verklighetstroget som möjligt, utan att överse en enda skugga. På andra sidan klassrummet satt en vän till mig. Hon blev alltid färdig först. Det var något fritt och ledigt i hennes sätt att använda konstinstrumenten. Hon andades liksom ut färgerna över hela papperet och sen fick det bli som blev. Läraren kallade henne för slarvig, men jag tror han missförstod hela grejen. För medan jag satt där och knotigt försökte avbilda varje liten detalj av verkligheten, utan någon som helst förutsättning för att faktiskt bli färdig, hade hon redan gjort ett personligt avtryck som inte kunde göras om. Det blev liksom till där och då, utan några hinder, format av omgivningen i det ögonblicket det blev till, men nytt och unikt. Hon fyllde alltid pappret. Jag satt alltid kvar med något halvfärdigt.

Det händer något när tanken går från att vara en flytande tanke till att formas i mina händer. Någonting vackert förvinner. Något i det fria går liksom förlorat när man försöker fånga det. Kanske är det något med mitt sätt att kramaktigt hålla om pennan, som om jag försöker tämja den. Har alltid huvudet fullt av drömmar och insiration, men lever livet långt ifrån kanterna på tavlan. Varför lär vi oss egentligen att rita innanför linjerna i målarböcker? Varför lär vi oss att stryka under svar med två sträck i matteböckerna. Är det för att vi är lättare att styra då? Det är lättare att forma oss efter behov. Eller är det bara för att skilja de som sitter koncentrerat med kritan stadigt i handen från de som drar den okontrollerat över gränserna? Kanske skillnaden ligger i vad vi uppfattar som vackert. Hur kommer det sig att både naturalistiska skildringar av verklighetstrogna landskap från 1800-talet och modern konst med färger kastade om varandra på en vit duk, kan kallas konst? Farscinationen för det kontrollerade och detaljorienterade och beundringen av gränsöverskridning och frihetsgöring. Ett intressant koncept, är det inte?