Zinkies

Låst
Jag har min första examen i norska på torsdag, så sliter något med sömnen dessa dagar. Har dock ingen panikångest, så ser det som ett gott tecken. Kanske för att jag har gett mig själv en så stor utmaning att det är en bragd bara det är jag blivit godkänd att gå upp i examen.
 
Hursomhaver ger naturligtvis denna vakenhet en del natt tankar. Särskrivning intended. Det är märkligt hur livet utspelar sig. Snart 2 år sedan jag flyttade till Norge och det känns som om allt bara gått i sirklar. Kanske något livet gör för alla, men när det går i cykler på bara knappt 2 år, ger det en känsla av instängdhet. Visst har varje utmaning lärt mig något, men vad ska jag med den lärdommen om jag bara ska fortsätta att spegla mig i samma tomma, fyrkantiga rum. 
 
Jag väntar alltid på att livet ska börja och varje gång jag får en ny start, och åren har verkligen varit fyllda med oroväckande många av dem, leder det bara tillbaka till samma instängda, stagnerande meningsupplösning. Missförstå mig inte, jag är inte så pessimistisk som jag låter, bara förundrad. Nuet. Hela carpe diem grejen. Känns som att det är det jag lärt mig, men den är inte så yolo som folk vill ha det till. Ibland är den tråkig. Lite utvecklande. Statisk.
 
00.37 jag babblar säkert bara skit. Tror du på själsfränder? Ibland undrar jag om det är det jag väntar på. Någon som förstår livet och konsten på samma sätt som jag. Någon som kan öppna dörren till världen åt mig. Inte som en gammal romantisk kärleksroman från 1800 talet, där tjejen bara ska vänta på en riddare i shining armour. Bara någon som man förstår på ett djupare plan. Träffar man någon gång en sådan? Förmodligen inte. Men livet förlorar nog inte sin charm trots det.
 
Kan inte låta bli att hoppas dock. Att någon gång möta en vänn som kan suga ut känslan av alienation och ensamhet. Men är vi inte alla ensamma på något vis? Ensamma med våra tankar om natten när alla sover. Min värld är så liten, men kanske är det en nödvändig trygghet. Borttappad potential i ett hav av obetydlighet.