Zinkies

Med näsan i vädret
Det är litet i byn där jag bor. Så fruktansvärt litet. Folket där tror att den är relativt stor. Att det de kan se är allt som finns och jag kan förstå att det verkar så. Den är ju så tjock och hög. Den solida mur som omringar oss. En mur du inte kan ta dig över. En mur du inte kan se bortom. Somliga tror att det finns något där på andra sidan. De hoppas på att komma sig ut härifrån en dag. Andra menar att det bara är idioti. Hur kan du tro på något du inte kan se? De ser bara en mur. Ett stort slut.

Vi vassar runt i skit upp till midjan här. Bokstavligt talat. Ingenting gammalt kommer ut och ingenting nytt kommer in. Vi går bara runt i en damm av smuts, sopor och skit. De flesta störs nog av det, men några mer än andra. Det är nog ändå lukten som är värst. Så medan några rullar runt i skiten så att säga, finns det andra som testar alla möjliga perfymer och tvålar för att lukta bättre. Utan större lycka som du kanske förstår. Har aldrig varit särskillt effektivt att tvätta sig i smutsigt vatten.

Ett hopplöst ställe att bo på menar många, men det är några av oss som har hittat en liten dörr. Jag är medveten om att det låter konstigt. Om det finns en dörr, varför står inte alla i kö för att komma ut? Det är en bra fråga. Ska jag vara ärlig är nog svaret ganska enkelt. Det är inte alla som tror att dörren kan öppnas, och det är inte för att ingen har berättat det för dem, nei. Folk pekar, vinkar, ropar och hoppar för att via andra vägen dit, men dem ses som galningar.

Kan den öppnas då? Jodå, jag tar mod till mig och vrider om handtaget. Jag ska säga dig att det som möter mina ögon på andra sidan, inte kan beskrivas som annat än fantastiskt. Jag kan inte se allt, men bara lukten får mig att inse att det måste vara fantastiskt. Det är ett vackert land med de friskaste, grönaste landskapen du någon gång kan tänka dig till. En klarblå himmel med en lysande sol och doften av blommor fyller luften. Färska frukter överallt. Vi snackar absolut paradis och mitt i detta vackra land, ett ståtligt, usmyckat palats. Det skiner magiskt i solljuset och jag får en sånn där övermäktig känsla när jag står framför det. Där bor kungen. Han som egentligen regerar över hela landet.

När jag går några steg ut kommer jag till en flod. En vacker glittrande flod, med klart, friskt vatten som ger ifrån sig ett fantastiskt lugnande ljud. På andra sidan floden kan jag se porten till palatset. «Tillträde förbjudet för smutsigt folk». En skylt står ivägen. Här är jag med mina smutsiga kläder och förfärliga lukt. Jag kommer ju i princip från en kloak. När jag ser det kristallklara vattnet vågar jag inte ens gå i närheten i rädsla för att föroränsa det till det samma, grumsiga vattnet som där jag kommer ifrån. Men i det jag ska vända mig om för att gå tillbaka, seglar en mann mot mig i en båt på floden. Han ropar åt mig att komma. Jag förklarar att jag är för smutsig, men han ler bara vänligt och räcker mig handen.

Han drar upp mig i båten. Tar fram en röd tvål som jag tvättar mig med. Ber mig skölja mig i floden. Så jag hoppar ner i bäcken. Doppar hela kroppen. Kommer upp igjen på andra sidan. När jag ser ner på mig själv får jag en total chock. Inget spår av smuts, damm eller lera. Jag vänder mig mot mannen i båten och frågar honom om den underbara doften. Ett leende sprider sig på hans läppar. Det är jag, som luktar rent. Jag faller ner på knäna och känner hur tårarna trillar ner för mina kinder. Glädje och tacksamhet fyller mig när mannen pekar upp mot slottet. Jag reser mig upp och springer eksalterat mot den stora vackra porten.
Där står han i öppningen. Den mäktiga kungen. Skinande vit, fläckfri och obeskrivligt vacker. Jag böjer huvudet och hälsar med respekt, men han slår armarna runt mig och säger med tårfyllda ögon att han har längtat efter den här dagen. Vid hans tron, förstår jag allt.

Länge innan byn blev fylld med skit och sjukdom, ja innan muren sattes upp för att skilja kungens vackra rike från den lilla byn med allt folk, var byn, kungen och alla människor en del av denna fina naturen. Alla gick runt friska och väldoftande, och kunde njuta av allt det vackra som kungen hade gett dem. Men så en dag började folket att slänga sopor i det friska vattnet. De föroränsade skogen med giftiga kemikalier som de använde för att få fram sina egna dofter. Snart började skit att sprida sig i kungariket och naturen skadades mer och mer. För att beskydda det resten av riket från folket var kungen tvungen att bygga en mur runt dem som isolerade det som var förstört. Därför blev människorna instängda i sin egna kloak och det var ingenting de kunde göra för att undgå skiten. Den växte sig bara större och större och lukten blev bara värre och värre.

Kungens hjärta var förkrossat. Vad är en kung utan sitt älskade folk. Om det bara fanns ett sätt för människorna att tvätta sig rena, så att de kunde komma tillbaka till kungadömmet. Men det var inte en ren människa i hela byn och det fanns inget sätt att bli ren på. Kungen lät därför sin son som lik sin far var helt ren och fläckfri, färga bäcken med sitt blod och förvandla den till att kunna rensa bort skit om och om igjen. Prinsen som hade allt, och var utan skuld, betalade priset för att människorna skulle kunna komma tillbaka till kungen. När han steg upp ur floden hade den skapat en tvål som kunde tvätta bort varje fläck.

Jag kunde inte stanna i här. Det är för många i byn som behöver höra dessa fantastiska nyheter. Kungen förbereder en stor bröllopsfest för prinsen. En fest där alla som känner kungens son kan komma till palatset för att stanna. Prinsen kan bli vän med alla, men det är upp till var och en att ta sig tid för att lära känna honom. Jag frågar vad jag borde göra när jag kommer tillbaka. Jag repeter orden för mig själv hela vägen tillbaka. Ren, berätta, ren, berätta. När jag kom till floden står prinsen klar vid båten, men jag är för fokuserad på orden att jag går förbi, in genom dörren och rätt tillbaka till skiten.

Den första personen som jag träffr är en gammal vän. Du brukar kunna hitta henne där smutsen samlas upp, leendes med tänder svarta av dricka. Hennes andedräkt luktar död och hon stannar hos de som luktar värst tills hon är genomsyrad av deras doft. En av de som rullar sig runt i skiten. Jag minns att jag borde hålla mig ren, så när jag ser ner på mina fötter som redan har börjat få en obehaglig brun färg, förstår jag att jag inte kan gå för nära henne, för att undgå flera fläckar. Jag håller därför avstånd när jag ropar till henne att hon borde gå och tvätta sig om hon ville komma bort härifrån. Hon ser på mig och går vidare. Det finns inget hopp för henne.
En båt seglar förbi mig och där sitter prinsen. Han frågar om jag ville komma upp och sitta tillsammans med honom. Det behövs inte. Jag har visserligen fått lite skit på fötterna, men jag klarar mig annars ganska bra. Jag tar försiktiga steg vidare när jag plötsligt snubblar på ett bananskal. Jag reser mig med en stor fläck och hon från förut, kommer springande fram till mig och frågar om jag behöver hjälp. Jag pekar på henne. Nei. Inte av henne. Men hon borde tvätta sig. Hon ser på mig och går vidare.

Då kommer prinsen seglande förbi igen. Den här gången ger han mig ett brev. Här har du kära du. Supert! Jag ska gå och ge det till henne med en gång, hon behöver det verkligen. Jag springer till henne där hon står med sina smutsiga vänner. På vägen går jag igenom en sophög. När jag kommer fram till henne har håret börjat lukta rutten fisk. Ett brevt till deg. Från en som kan tvätta dig. Det funkar, jag lovar, jag har själv gjort det! Jag räcker henne brevet, utan att ha läst det. Hon ser på mig med fingrarna över näsan och går vidare utan att ta emot. Suck.

Den rena båten kommer för tredje gången seglande förbi mig och den här gången frågar prinsen om jag inte har lust att prata lite med honom. Jag svarar att jag inte har tid, att jag är för upptagen med att hålla mig ren och berätta för andra. Han säger att han bara vill ha en liten stund tillsammans med mig, men jag hälsar att det är ok, att jag redan har träffat honom en gång. Jag har andra saker att prioritera nu. Han seglar vidare.
När kvällen närmar sig har leran stigit upp till midjan igjen. Tänker att jag i alla fall ser ok ut i ansiktet. Går med näsan i vädret för att inte smutsa ner mig mer. När jag stöter på människor säger jag att de måste tvätta sig. Bara se på mig, beviset på att det går att bli ren. De skakar bara på huvudet. Varför vill alla gå runt och vara smutsiga förutom jag?

När morgonen kommer seglar båten förbi igjen, till min förvåning sitter hon där i båten och vinkar med ett leende på läpparna. Hei du, kom, hoppa upp i båten. Det mest fantastiska har hänt! Där sitter hon, byns smutsigaste tjej och säger till mig med ren näsa, att hoppa upp i båten. Jag ser på klockan. Det är tid för brölloppet. Jag skyndar mig till dörren och hoppar över bäcken för att ställa mig i kö. Framför mig står hon. Jag fnissar för mig själv. Tror hon att hon kommer in, så smutsig som hon varit. Hon är dock otroligt ren nu då. När hon kommer inför kungen och hans son brudgummen, får hon en kram och blir visad vägen in. Är det så enkelt att komma in, är det i alla fall inga tvivel om att jag kommer att passera.

Jag går med självsäkra steg mot dörröppningen när kungen stoppar mig. Jag kan inte komma in. Inte så som jag ser ut. Men.. Jag har ju nästan ren näsa. Och hon då? Hon känner brudgummen och han fick tvätta henne ren. Men det gjorde ju jag också? Kungen vänder sig mot prinsen. Känner du henne? Nej. Men va? Han kom ju förbi flera gånger i båten. Prinsen ser på mig med sorgfull blick och säger:

«Ja, jag frågade om du ville ha hjälp att hålla dig ren, men du sa nei. Du trodde att du kunde klara det själv, därför ser du ut som du gör nu. Ingen kan förbli ren utan mig. Jag frågade om du ville läsa mitt brev, men du tyckte inte att det för dig så du gav det bara vidare. Jag är den ända räddningen för alla. Ingen kan rädda sig själv. Jag frågade om du ville prata med mig, men du sa att du inte hade tid. Hur kan du lära känna mig utan att spendera tid med mig? Det är skillnad på att känna till mig och att faktiskt lära känna mig».

Så stängdes dörren till det fina palatset och här stod jag. Ensam, smutsig, stinkande och äcklig, med ljudet från de lyckliga människorna där inne som har det alldeles underbart. Försökte göra något i egen makt för att förtjäna min invitation. Istället för att göra det enklaste. Lära känna han som redan gjort allt för att jag skulle ha det bra.
Be kind
När du har chansen
Att få någon som gråter att skratta
Att övertyga någon att den är vacker
Att komma ihåg någon som känner sig ensam
Uppmuntra någon som känner sig svag
Låta någon få veta hur mycket du älskar de
Det är mer värt än allt annat du kastar bort tiden på
Lycka är att se någon annan finna den
Låst
Jag har min första examen i norska på torsdag, så sliter något med sömnen dessa dagar. Har dock ingen panikångest, så ser det som ett gott tecken. Kanske för att jag har gett mig själv en så stor utmaning att det är en bragd bara det är jag blivit godkänd att gå upp i examen.
 
Hursomhaver ger naturligtvis denna vakenhet en del natt tankar. Särskrivning intended. Det är märkligt hur livet utspelar sig. Snart 2 år sedan jag flyttade till Norge och det känns som om allt bara gått i sirklar. Kanske något livet gör för alla, men när det går i cykler på bara knappt 2 år, ger det en känsla av instängdhet. Visst har varje utmaning lärt mig något, men vad ska jag med den lärdommen om jag bara ska fortsätta att spegla mig i samma tomma, fyrkantiga rum. 
 
Jag väntar alltid på att livet ska börja och varje gång jag får en ny start, och åren har verkligen varit fyllda med oroväckande många av dem, leder det bara tillbaka till samma instängda, stagnerande meningsupplösning. Missförstå mig inte, jag är inte så pessimistisk som jag låter, bara förundrad. Nuet. Hela carpe diem grejen. Känns som att det är det jag lärt mig, men den är inte så yolo som folk vill ha det till. Ibland är den tråkig. Lite utvecklande. Statisk.
 
00.37 jag babblar säkert bara skit. Tror du på själsfränder? Ibland undrar jag om det är det jag väntar på. Någon som förstår livet och konsten på samma sätt som jag. Någon som kan öppna dörren till världen åt mig. Inte som en gammal romantisk kärleksroman från 1800 talet, där tjejen bara ska vänta på en riddare i shining armour. Bara någon som man förstår på ett djupare plan. Träffar man någon gång en sådan? Förmodligen inte. Men livet förlorar nog inte sin charm trots det.
 
Kan inte låta bli att hoppas dock. Att någon gång möta en vänn som kan suga ut känslan av alienation och ensamhet. Men är vi inte alla ensamma på något vis? Ensamma med våra tankar om natten när alla sover. Min värld är så liten, men kanske är det en nödvändig trygghet. Borttappad potential i ett hav av obetydlighet.