Zinkies

Skuggan av en själ
Jag har en skugga av en människa med mig överallt. Genom varje bekymring eller hinder i mitt liv finns den där och bara tröstar med sin närvaro. Vi är i ständig konversation i mina tankar. Hundra år framför i tiden. Ser världen som en lekplats där vi kan forma. Skapa. Jag lutar mig mot denna skugga när jag stänger mina ögon och lyssnar på fåglarna som sjunger en sommarsång. Håller den i handen när jag sträcker ut armarna i vinden framför ett oändligt hav. Väntar på att den ska ersättas av sin kastare. Men det är ok om det aldrig sker. Jag har det egentligen bra här med bara skuggan och jag.
Better
I always tell myself to be better
Waking up every morning hoping that I'll escape yesterday’s mistake.
Still I go to bed with coffee stains all over that new white sweater.
Feeling guilty for every time I don’t live up to my own expectations confusing laziness with simply taking a break.
So sometimes this voice inside is trying to convince me to just settle.
But I can't.
Because my blood rushes through my veins and wakes up my heart, until it beats so hard that it reminds me of the ocean.
Like the how the waves keep coming back to the shore and it shakes me to the core, because I always got the vision, I just lack the motion.
So sometimes this voice inside gives me a never ending battle
I wish I could say something, but I end up speaking to the shadows on the wall
About how my soul screams at me that there's a bigger call
I'm looked up in a cage of all this insecurity
Why would my art matter when there's all those other people around doing so much better than me.
Maybe I'm just faking it.
Confused talent with some random luck and now I'm left without purpose like a hypocrite
That's the most important right?
Without purpose why should I even bother to write.
Still, I don't do it for applauds.
I don't need no standing ovations or confirmation of my work
It's not the audience I'm trying to win over it's just that voice in my head telling me that it's never good enough
That I should be better.
That I should be perfect.
I look in the mirror and smile at the sight
But when someone tries to capture the moment I get hit by a reality check as it unravels the scam.
I'm pretty enough for that familiar glass all right
But I should cover my face with my hands before I post it on instagram.
Although I shouldn’t really care, live as you preach they say
And I tell people all the time that no matter what we’re all okay
With smiles and natural lightning, there’s no need for make-up or filtering
Still I scroll down the feed wondering how all these beautiful people are managing
To be so much better
I will create as a search to find a perspective that has originality
I will make art as a tool to express my own personality 
I don’t live as long as I keep filling my head with excuses to why I can’t do any better
So I will tell myself the same thing tomorrow
That’s why I’m never fully taken over by sorrow
And so it will go on and on and on
Until the battle is won
And I have gotten better
Ok so here's the deal
Jag var fett bra på att skriva för 4 år sedan. Om man går tillbaka till rötterna, så kan denna bloggen bjuda på utsökt humor by Julia. Förmodligen oförstålig för en ordinär människa, med tanke på hur många gånger jag är den ända som skrattar när jag ser på film tillsammans med andra. Seriouslly though, jag trodde liksom Benjamin Button var en komedi... Men jag menar, vad hände på 4 år. Nu är bloggen visserligen lika lite eftertraktad och genomläst, men why so serious?

Jag är fängslad i någon slags skrivar kramp, kreativ kramp I guess. Har inte heller någon kamera för tillfället och det ger mig näst intill ångest. Men hallå, man ska ju inte vara så himla materialistisk så jag borde väl inte klaga. So back till det med skrivarkrampen. Jag tror jag börjar bli fördummad. Förstummad. Idag satt jag och sa allt som dök upp i mitt huvud och det var bara blab. Och inte ens roligt blab, med en djup twist, utan konstant obetydligt blab. Som om jag var 3 år och världen var tre centimeter framför mig.

Shit klockan är allt för mycket. Igen. Det river i mitt blod. I min själ. Det är som om min personlighet vill fly från min kropp, men hålls tillbaka av det tjocka skinnet. Det sliter och drar i mig. Jag vill bara släppas fri. Vart är alla människor med drömmar om konst och skönhet? Behöver någon att skapa med. Jag är en skapare. Jag andas in inspiration och ut kreativitet. Utan den kvävs jag. Jag kvävs i den här världen. Hjälp mig, snälla någon. Ge mig något att leva för. Jag har ingenting att ge till.