Zinkies

Need to feel to be alive
Såg en dansuppvisning idag och blev jätteinspirerad. Faktum är att bara scenen på Uppsala stadsteatern väcker massor av kreativitet och önskningar i mig. När allt blir helt svart och en spotlight slås på. Eller när dansarna förvandlas till siluetter. Mmm, bara tanken på vad jag skulle kunna skapa med dylika resurser får det att rycka i själen. Det brinner i mig när jag ser något vackert. Det verkligen brinner. Den är en slags överväldigande känsla som får mig att vilja expandera, vara mer, känna mer, leva mer. Som om jag spricker. Känslan av att måsta skrika, springa, kasta sig ut för ett stup. Allt det där resulterar i en egen form av uttryck. Där allt som samlas inom mig måste ut i något nytt, något vackrare, något mer. 
 
Jag såg två killar dansa, två killar jag kände igen. Där studsade de runt i tighta trikåer helt ogenerat och hela mitt hjärta smälte. Det är något attraktivt med killar som är så säkra på sin maskulinitet att de inte är rädda för att utforska det feminina. För ska vi vara ärliga så är ju konsten egentligen inte kopplad till något kön, så att definera det konstnärliga och känslosamma som feminint är ju bara trams. Jag vet nog inte vad jag babblar om, jag kom bara på att jag gillar omtänksamma, sensetiva, konstnärssjälar som älskar att älska, människor, skönhet och livet.
 
Ha en fin måndag ❤