Zinkies

Perfekt
Första tanken är vad förväntas av mig? Andra, hur lever jag upp till det? Tredje, hur döljer jag det faktum att jag inte klarar att leva upp till det?
 
Känslan av att alltid måsta vara perfekt, göra allt perfekt och hela tiden göra alla människor till lags är förödande på så många plan. Det kan skapa en ångest på så många plan och tvinga dig att pressa dig själv till gränser du kanske inte borde pressats till.
 
Jag trodde nästan jag skulle dö idag. Jag vaknade med en klump av ångest på morgonen och låg i sängen i flera timmar innan jag lyckades få kroppen att lyda och ta sig upp. Sedan spenderades resten av dagen åt att reda ut roten till ångesten och plassera varje del av tankens kaos på rätt plats så att allt kändes städat uppe i huvudet. Så kom den växande igen. Känslan av att kroppen bara vill lägga av, det blir tungt att andas och stressen gör att man blir helt torr i munnen och halsen svider som bara den. Svettringar under armarna. Idag blev det extra illa för hjärtat började plötsligt slå fort och ojämnt och framför mina ögon dansade massor av stjärnor. Nu dör jag tänkte jag för ett ögonblick, men satte mig ner och väntade på att det skulle gå över. Sedan kom tårarna, inte för att det var obehagligt, nej utan på grund av känslan av att vara totalt onormal och missanpassad. Det känns som att jag lever i en liten bubbla och runtomkring mig är alla människor helt i kontakt med varandra och jag försöker förstå spelet och spela med så gott jag kan. 
 
Jag pressar mig själv. Jag gör verkligen det. Jag vill inte isolera mig och leva på orden "jag kan inte". Men det är det jobbigaste med hela livet. Det är pressen att måsta klara av saker som varenda människa måste klara av, samtidigt som det är en press samtidigt som du försöker klara av saker som varenda människa måste klara av. Jag önskar så ofta att jag var någon som inte var rädd för att inte förstå, eftersom att jag alltid ansåg mig själv förstå. Att jag uppriktigt kunde känna att jag smälte in. Minsta lilla sociala situation är för mig något eller väldigt obehaglig. Få sociala sammanhang är helt och hållet avslappnat för mig, men visst finns det sånna också, det gör det.
 
Inte mening att vara så himla personlig i detta inlägget, det har bara varit så svårt att göra det mest basic idag. Att bara andas och njuta av livet. Så jag kände för att vädra på ett ställe där nån, men ytterst få kan läsa.