Zinkies

The gurl is back
Ok, så för er finisar som fortfarande läser, (gäller ej mammi, och pappi, det är bara awkward att ni läser... lol) Anyhow för er som inte har läst inlägget här: Fader vår som är i himelen så länkar jag det så att ni ska förstå bakgrunden till det jag skriver idag. (Sorry før de norska bokstæverna, børjade ændra ä:na, men tog så lång tid så gav upp halvvægs, hoppas ni kan se førbi det)
 
Innan jag flyttade till Norge mådde jag inge bra, hela min självkänsla, min glädje och min tro var påväg att helt nå botten. Jag vaknade varje dag och kände att jag bara ville somna om, slippa en dag till. I och med att jag tog steget att skriva på bloggen rätt ut: att oavsett vad så väljer jag Gud, min tro och att kämpa för att behålla den, började saker och ting förändras. Vi snakkar nu alltså inte om en revolution, att på en natt så bara vändes mitt liv upp och ner och livet var som en glasspinne igen. Men efter ett tag vaknade jag en morgon och kände wow idag vill jag kliva upp och se vad den här dagen har att erbjuda. Lite senare børjade jag dras mot kyrkan igen, vilket inte hänt på flera år innan. Jag fick faktiskt lust att gå på møten och jag kände inte ett unds av andlig kamp när jag kom dit. Vänner som jag haft tidigare, men glidit ifrån døk pløtsligt upp i mitt liv igen. Vänner som brann før Gud, vänner som jag inte hade några som helst problem med att ta upp kontakten med igen. 
 
Så toppen av allt var sista kvällsmøtet på europakonferansen, det var en av de sista dagarna innan jag flyttade. Jag hade vart fram och tillbaka med om jag skulle gå på møtet eller inte hela dagen, då jag kände att jag borde packa, jag hade jobbat och var trøtt. Till slut så valde jag att gå i alla fall. Jag kom in under lovsången och møtet i sig själv var ganska bra, men det var det som kom sen som blev så starkt før mig. Pastorn bestämmer sig før att bjuda in alla under 30 som vill ha trons nådegåva till førbøn. Oj, tänker jag, det är ju precis det här som jag har längtat efter, att hitta tillbaka till min tro. Så jag går ner och i det att jag ställer mig framfør scenen så kommer Guds närvaro øver mig så starkt och jag i den stunden inte äger ett tvivel. Gud finns, han bryr sig om mig och jag vill lägga ner hela mitt liv før honom oavsett motstånd.
 
Allt blev bættre nær jag flyttade till Norge, jag ska ærligt sæga att jag trivs vældigt bra hær, men jag har ændå haft ett lite tufft halvår. Jag tror jag kan ta med mig erfarenheten att du aldrig kan rymma ifrån dina problem, de søker alltid upp dig och tvingar dig att ta itu med de oavsett. Men nær allt runtomkring mig stormade som værst bestæmde Gud sig før att dra min uppmærksamhet mot honom. Jag hade lite smått børjat hjælpa till med ungdomsarbetet i den førsamling som min mosters familj ær vældigt aktiva i. Min mosters man har precis tagit øver ansvaret och "stædat upp" lite i ungdomsmøtesordningen. Det innbar helt enkelt att allt høll på att byggas upp från grunden. Få personer døk upp på møtena, det fanns inget direkt lovsångsteam och en ung med betydligt vuxen man betedde sig vældigt oanstændigt mot de unga tjejerna som kom. Detta var något som var utanfør vad jag la mig i, jag kom mest till møtena før att visa mitt stød och stå till hjælp om det behøvdes.
 
Så kom då ungdomsmøtet inte længe innan jul då vi gick dit som vanligt, men i bøn, før tidigare hade vi verkligen nådd botten då endast 5 ungdomar døk upp. Min morbror frågar om jag och min kusin skulle kunna hålla i lovsången, helt acapella. Ja, tænker jag, eftersom lovsång ær något som ligger mig otroligt varmt om hjærtat. Så trots att jag ær væl medveten om mitt eget tillkortakommande nær det kommer till min sångrøst så tar jag ændå på mig uppdraget. Och under lovsången kænner både jag och min kusin hur den helige Anden verkligen kommer øver oss och fyller atmosfæren. Så nær vi ska gå ner før att sætta oss och min morbror frågar om jag vill sæga något sæger jag till min egen førvåning, men stort sjælvførtroende JA, och går upp på scenen med mikrofonen. Så berættar jag mitt vittnesbørd, det jag skrev i sommras och det jag skrivit idag, om hur Gud ræddade mig ifrån att bli en av de stjærnorna som åkte ner i det svarta hålet och hur han gav mig allt så fort jag tog tag i mig sjælv och bestæmde mig før att søka honom. Det hær var i sig ganske fantastiskt då jag bara någon vecka tidigare blivit frågad om jag ville vittna, men då drog mig ur precis innan møtet eftersom jag inte vågade.
 
Nær jag stod och vittnade noterade jag också att killen som jag næmnde tidigare viskade med några av de yngre tjejerna som alla satt några rader bakom resten av ungdomsgænget. Detta var inget jag egentligen tænkte øver, men jag noterade det. Nær jag talat klart och gått ner från scenen en andra gång før att sætta mig och min andra kusin går upp før att tala så møter den helige Anden mig så starkt att jag børjar skaka. Min kusins predikan går precis i linje med det jag vittnat om och under hela tiden han talar så kænner jag hur det helige Anden verkligen talar till mig. Jag kænner pløtsligt starkt att jag ska gå och prata med den dær killen som satt och viskade dær bak. Detta ær alltså en kille som min morbror førsøkt att prata med tidigare, men ingen har egentligen vågat. Før de som kænner mig och vet hur jag ær i sociala sammanhang och hur otroligt svårt jag har att prata med folk som ær ældre æn mig, borde lætt kunna se miraklet i att jag av alla personer kænner ett behov av att prata med honom. Men så tænker jag mig om en andra gång och viftar bort det med att jag nog bara ær irriterad och inte borde gå bort till honom och prata. Men hjærtat bankar hårdare och hårdare och jag rycker och hoppar till som om jag får elektiska støtar så till slut så lutar jag mig mot min kusin som jag sjøng lovsång med och frågar om jag kan få prata med den dær killen. Hon ser førundrat på mig och sæger ja. Sen går møtet, otroligt bra møte førresten, folk går lite fram och tillbaka så jag tænker att jag kanske ændå inte kommer få chansen att prata med den dær killen. Så jag ber till Gud och sæger att om det ær den helige Anden då kommer allt att læggas upp till att jag kan prata med honom.
 
Møtet avlutas med att en sång spelas upp och då ær jag så fylld med den helige Anden att jag inte længre kan hålla det inom mig, jag børjar tala i tungor høgt och det ær som om Gud bara øser øver sin styka till mig. Nær møtet ær slut ær jag påvæg att gå ut, men min kusin som jag sjøng med går då till sin pappa aka ungdomsledaren och frågar om jag kan få prata med den dær killen. Han ser lika førundrad ut och frågar om jag vill att han ska vara med. Neej sæger jag, før mig går det bra men du får ju bara gøra som du vill. Min kusin har senare berættat att hon såg før sig hur jag førsiktigt och generat skulle førsøka få något sagt till den dær killen så hon hade sjælv tænkt å gå fram till honom, nær jag med auktoritet tillkallar honom med namn tills jag får hans uppmærksamhet. Sedan går vi ut och jag sæger det Gud la på mitt hjærta. Jag vet att det var den helige Anden før det fanns ingen førdømmelse, ingen irritation, bara kærlek och ødmjukhet mot denna killen. Gång på gång kænde jag hur Gud sa till mig att se honom i øgonen, och se mænniskan bakom. Så det blev ett litet fint samtal. Till sist sa han till mig att han var tacksam før att jag pratade med honom, och att det var tufft gjort av mig. Och jag ska sæga er att ingen var mer imponerad æn jag sjælv. Dær hade jag, lilla jag stått och pratat seriøsa ord med en vuxen kille. Kan Gud anvænda mig på det sættet? Han visade mig då att med den helige Andes kraft ær ingenting omøjligt.
 
Så dærefter har jag inte gjort annat æn att længta efter Gud och min relation med honom væxer før varje dag som går. Ett, efter ett har jag lagt undan saker i mitt liv som jag tidigare lagt alldeles før mycket fokus och tid på som serier och filmen, før att istællet på något sætt tjæna och tillbringa tid med Gud. Jag har børjat læsa bibeln, påriktigt den hær gången och samtidigt insett att jag ALDRIG har læst mer æn evangeliet, samuelsboken och førsta mosebok. Det ær helt fantastiskt vilka skatter det finns att hæmta i bibeln. I samband med mina bibelstudier skriver jag också en teater som førhoppningsvis också en dag ska kunna sættas upp. Den heter just FOKUS och handlar både om evangeliet, det i værlden som drar oss bort från Gud och hur vi om vi istællet låter den helige Anden leda oss kan få ett helt nytt och mycket mera livsvært liv.
 
Jag ær kristen, på riktigt, igen och ja, det ær något som værlden och många mænniskor runtomkring en kommer vilja ta ifrån en, men den hær gången ær jag tusen gånger starkare.
 
Amen