Zinkies

Ambivalens
Asså jag började typ gråta när jag skulle sluta nian. Då fanns det personer som jag hade känt sedan lågstadiet som jag skulle säga hejdå till. Därför hade jag väl inställningen att inte bry mig så mycket i gymnasiet eftersom att jag visste att det bara var tre år. Nu ser jag bara fram emot det. För en vecka sedan kände jag väl typ "wihoo jag kommer aldrig träffa de här människorna igen". Inte så att jag kände så för alla, jag tycker jätte mycket om väldigt många i klassen och vissa anser jag faktiskt vara mina vänner, men bara det där med att behöva träffa en hel klass varje dag med hierarkier och gruppindelningar och människor som egentligen inte tål varandra men ändå ger varann ett leende. Efter att ha sett min klass bråka, höra människor säga vad de tycker, se folk gå emot personer som alla brukar vara rädda för och se andra få helt hätta när folk inte tycker som de, känner jag dock lite mer för min klass. När jag dessutom blev kastad mitt in i det och fick se hur långt vissa kan gå för att få sin egen vilja igenom och samtidigt bli bemött så otroligt snällt och vänligt av andra, somliga jag inte ens känner, blev det som att alla kom lite närmare in på mig.

Ni får inte missförstå mig, jag kommer klara mig bra utan gymnasiet och jag kommer nog klara mig mer än bra utan käraste klassen S12David. Men visst kommer jag sakna en hel del av det ändå. Jag kommer sakna Sara Jutos underbara skratt, Johannas alltid så vänliga framtoning, Beatas helt fantastiska attityd och störtsköna reflektioner. Jag kommer sakna fina underbara mysCoroline som jag hoppas, hoppas att jag fortfarande kommer ha någolunda kontakt med <3, jag kommer sakna härliga Hebygänget med fina Josefin och Rebecca och Saras briljanta tänkande. Jag kommer sakna snällaste Axel som alltid säger någonting bra när det behövs, jag kommer sakna att prata skolhat med Alexandra Zaine och Alexandra Holmberg som så många gånger har pratat med mig när jag suttit själv i ett klassrum. Jag kommer sakna att fangirla Olivia Lönn och Louise, deras hår, deras kläder, hela deras aura (jag vet att jag låter som ett creep, men seriöst de är mäktiga). Sedan kommer jag sakna Tobias humörsvängningar från att studsa av lycka till att sitta i ett hörn och låtsas som att han inte bryr sig. Jag kommer sakna att se en förlorade bit av mig själv i Mathilda och inte längre påminnas om hur viktigt det är att ha självförtroende och fint det ändå är att ha känslorna på utsidan. Jag kommer sakna att bli chockad av Sofias intelligens och välmenande personlighet. Jag kommer sakna Joels skarphet och trygghet i känsloladdade debatter. Och även om detta inte är alla, så kommer en liten del av mig sakna att gå i en dysfunktionell klass som gör allt för att släta över sanningen och hoppas på en bättre sammanhållning i framtiden.

Mest av allt kommer jag sakna hon som gjorde gymnasietiden överhuvudtaget uthålligt. Hon som fått mig att skratta näst intill dagligen. Hon som kunnat fått mig att bråka på riktigt, men fortfarande lyckas bli vän igen. Hon som gjort gråa dagar ljusa med underbara citat, rythmsticks, krympta ballonger, bananer med ansikten på eller bara helt underbart sjuka sånger i hörlurarna. Hon som alltid suttit bredvid mig utan att ens reflektera över det. Hon som kunnat gå en hel dag tyst bredvid mig och bara kunnat umgås utan krav. Hon som är öppen som en bok och som har förändrat mig till det bättre. Hon som botat en del av min prydhet. Hon som gick från att hata politik, till att frivilligt välja samhäll i trean. Hon som kunde vara med mig dag in och dag ut utan att helt och hållet tröttna på mig. Och det är när jag inser hur mycket som jag kommer sakna henne som det börjar brännas lite bakom ögonen. För fastän jag hoppas på en livslång vänskap så kommer jag sakna att träffa denna otroligt vackra person varje dag och veta att hon som alla vill va vän med, kommer att sätta sig bredvid mig i klassrummet. Det var av en slump som jag valde katte, och av en slump hamnade jag i samma klass som denna tjej. Jag tror någonstans att allt sker av en orsak, och om du bara visste hur mycket hon har betytt för mig dessa tre år, skulle du inte tycka det var så cheesie att jag tror att det var Gud som hade ett finger med i spelet. Kiwi, tack för allt! <3