Zinkies

Fader vår som är i himlen

Om du på något sätt har något emot religion, snälla, fortsätt läsa. För fastän detta kommer att innehålla en väldigt personlig och religions filosofiska reflektioner, innehåller den mer frågetecken än utropstecken och jag önskar att få bidrag från människor som anser sig ha hittat tillräckligt många svar för att avsäga sig andras.

 

När jag var liten var kristendomen min värld. Så är det nog för alla barn, världsbilden är lika med världen. Det finns inget utanför den att ta del av och det finns inget som kan rubba den. Jag älskade Jesus och jag ville vara perfekt alltid. När man sa något på söndagsskolan försökte jag verkligen att ta in det och försöka följa det. När man sjöng lovsång var jag med, dels för att jag borde, dels för att jag ville göra det som var rätt. Var man okristen så var man mot mig. Var man okristen så var man utanför min värld. Det var som ett annat slags folk. Var man kristen var man som jag. För alla var kristna på samma sätt.

 

Det här är ett väldigt naturligt drag hos barn. Oavsett vilken bakgrund man har, ifrågasätter man den inte så länge man är barn. Det är en del av barndomen att se saker svart vitt. Men samtidigt tycker jag att det är en så fantastisk egenskap hos barn. Att de bara tror. Tror rakt av. Visst kanske det beror på okunskap, men ändå, är det inte lite vackert på sitt eget sätt?

 

Lovsången har för mig alltid betytt väldigt mycket, vilket är lite roligt då jag egentligen inte är särskilt musikalisk alls. Men när jag gick i mellanstadiet var jag otroligt självsäker och tvivlade inte en sekund på min egen förmåga. Hur, vet jag inte och jag kan inte heller komma ihåg när, men på ett eller annat vis blev jag ansvarig för lovsången i klassen. Helt ärligt tror jag inte ens att det var en grej man skulle göra, men av allt jag kan minnas från den tiden så sjöng vi lovsång varje morgon. Varje morgon. Det fanns få saker som jag älskade så mycket. Jag kan ärligt säga att jag inte är hundra procent säker på varför, men på något sätt öppnar lovsången upp någon slags andlig kanal för mig. Förmodligen är det fler som har den upplevelsen då lovsång är en så självklar del av att tjäna Gud som kristen, men för mig är det många gånger det enda sättet som jag kan möta Gud på.

Jag har alltid bett, tyst, i mina tankar, men det känns många gånger som en envägs kommunikation. Jag är helt och hållet ärlig i detta inlägg, finns ingen mening med att låtsas eller få mig själv att låta andligare än vad jag tror att jag är. När jag ber, tyst för mig själv, känns det som att jag pratar i telefonlur där personen på andra änden bara lyssnar och andas tungt. Man vet liksom att personen är där, men man får inget gensvar. Samtidigt har jag "Gud" ständigt i mina tankar. Anledningen till citationstecknen är att jag i de flesta fall lika gärna kan kalla det "den inre monologen". De värderingarna man formas av. De man får av sin omgivning och de man stapplande försöker att städa och få kontroll över.

Predikningar är något jag alltid har försökt ta till mig, men usch vad svårt jag har haft att koncentrera mig. Tror att jag kommer ihåg två predikningar och deras budskap, av alla jag lyssnat på genom hela min uppväxt. Dessa två kommer jag förmodligen främst ihåg på grund av deras berättartekniska uppbyggnad, snarare än att budskapet träffade mig i hjärtat. Men man vet ju aldrig. Jag går sällan fram för förbön. Dels för att det skrämmer livet ur mig av någon okänd anledning och dels därför att jag sällan känner att det som sägs berör mig. Det finns dock undantag, några gånger när hjärtat bultat som om det skulle hoppa ur bröstet på mig och jag går fram och är lite halvskakis. I dessa situationer har meningen "Jesus knackar på dörren till ditt hjärta" känts ganska bokstavlig. Samtidigt har jag inget minne av att förbönen i sig självt har berört mig. Men när jag sjunger lovsång. Eller när jag lyssnar på lovsång som berör mig. Då är det som att jag hör ifrån något mer. Som att jag får svar på mina böner.

 

När jag började högstadiet så vidgades min värld lite mer. Kristna trodde inte alltid som jag. Okristna och kristna kunde leva på samma sätt. Det blev svårare att sätta ihop ett pluss ett helt enkelt. Plötsligt fick man något slags messias-komplex där man skulle omvända alla och få alla att förstå vilken fel väg de valde att gå på. Jag himlade med ögonen åt vissas beteende och andra hade jag ingen förståelse för. Alla var omogna. Svaga. Förtappade. Jag överdriver, men ändå.

 

I klass 9 var allt som tydligast i mitt liv. Jag älskade alla. Jag hade så fruktans mycket kärlek till så många människor runt omkring mig. Min fönsterkarm var täckt av lappar med namn på personer jag bad för. Personer jag värnade om så mycket. Detta är ett utdrag ifrån min dagbok från denna tid:

 

Visserligen känner jag inte hen tillräckligt för att kunna ge hen en rättvis presentation, men precis som för alla andra gäller mitt perspektiv i denna bok. Hen är nog den smartaste personen jag mött. Hen är kvicktänkt och därför sylvass i diskussioner. Hens reflektionsförmåga är långt över min räckvidd. Utifrån mina analyser går det nog att konstatera att hen också är snäll och fin som person. Allt strössel på tårtan är inte på. Utöver alla dessa synliga egenskaper har hen en självsäkerhet som gör hen till en självklar, karismatisk ledare. Som du ser är det ganska uppenbart att personen är begåvad. Utifrån går det heller inte att misstänka några personliga kriser. Det här bekräftar för mig att Gud verkligen har en plan för hen. En stor plan. Förmodligen kommer tryggheten också spela roll i den framtida planen. Brister då? Finns det inga sådana under den perfekt polerade ytan? Jo, och jag tror det är precis det som skulle vara det. Jag tror att på grund av att ryktet finns, sliter en del av hen med att hålla det uppe.

Detta är bara ett exempel på Julia 15 års personanalytiska texter, det finns en hel del fler och mycket mer kryptiska som:

Jag vet om en lykta med massa respekt.
En ledare som många ser upp till.
Men mörker vill alltid krossa sådant.
Det lurar de blinda att bara se glas, att inte fatta att glas är lätt att krossa.
Ljuset i lyktan är starkt och ljust, men det är inlåst vi blir inte berörda.
Jag tror lyktan har börjat öppna upp.
En strimma värme börjar lysa igenom.
Kvällens bön ska vara om bevarelse.
En omslutande trygghet som inte blåser igen dörren.
Sedan en kraft som tar ifrån vinden sin makt att släcka elden.
Låt oss be att lyktan ska växa och formas i ljuset.
Det finns en så stor kallelse där.
Den är så tydlig.
Gåvan är från Gud, men den kan inte användas utan Gud.

Jag vet inte vad jag ska kalla alla dessa reflektioner, som sagt, detta är bara en bråkdel. Men om sanningen ska fram så blev mina farhågor snarare än förhoppningarna, förverkligade och kanske var det bara slumpen, men på klassresan i 9:an fick jag en form av en bild, uppenbarelse, kalla det vad du vill som jag uttryckte. Nu efter tre år, har denna bild som så tydligt målades upp i mitt sinne, blivit mer verklig än vad jag då ens hade kunnat föreställa mig. Jag såg för mig ett svart hål. Ett litet svart hål som slukade stjärna efter stjärna. Jag sa att det spelar ingen roll om du så är självaste solen, är du tillräckligt nära det svarta hålet sugs du in. Jag såg ett mörker som flörtade med ljuset, och i mina ögon var det ett tecken på att ljuset skulle fånga upp mörkret och alla skulle vi leva lyckliga i alla våra dagar. Kanske kommer vi alla leva lyckliga i alla våra dagar. Kanske finns det inget mörker eller ljus. Men det mörker som jag såg då, det slukade varje brinnande ljus i min närhet och nu står jag med ena foten i samma svarta hål som jag för tre år sedan såg för mig sluka alla stjärnor. Lyktan har släckts. Lyktan är bara en i mängden.

 

Jag gick in i min gymnasietid med en rädsla för att svika mig själv. Inte för att jag skulle lämna min tro, utan för att jag inte skulle kunna stå upp för den. Jag minns första gången jag sa att jag var kristen. Mitt ansikte tog eld, jag var röd som en tomat och jag sa det halvstammandes. Sen kom de svåra frågorna. De man hade så starka åsikter om men så få övertygande argument att försvara de med. ”För det står så i bibeln”. Det är ju inte direkt som att folk ställer sig upp och applåderar. Man blev så illa tvungen att börja tänka utifrån en annan världsbild. Den relativt objektiva världsbilden. Den som utgår ifrån våra fem sinnen. Till en början tror man sig kunna balansera det där. Det är som att man har en hemlig identitet. Jag tycker såhär, men jag argumenterar såhär därför att jag förstår hur du tänker om det jag tycker. Sen någonstans på vägen så släpper man den där orubbliga sanningstron och börjar allt mer förlita sig på det som man med en sekulär världsbild kan argumentera för. Jag är en människa här och nu och ska jag vara helt ärlig så förstår jag inte mycket alls av den här världen, därför känns det för mig rimligt att man utgår ifrån det man som människa kan uppfatta. Det känns naturligt att utgå ifrån en människas lycka och kärlek, snarare än riktlinjer och måsten. Mycket inom den kristna tron går att koppla till kärlek och lycka, annat är mer oförståeligt principiellt. Utifrån detta sätt att tänka släppte jag mycket av den barnsliga och villkorslösa tron som jag så länge växt upp med. Men det var filosofin som ryckte mattan under mig och fick mig att falla pladask. Det krävdes två filosofilektioner för att en ny och mycket mer djupt rotad ångest skulle drabba mig.

Jag har inget problem med filosofin i sig självt, snarare tvärtom jag tycker det kan vara oerhört intressant att diskutera den. Men den ger mig ett tankemönster som är direkt destruktivt och fyller mig med en enorm tomhet och meningslöshetskänslor. Jag har alltid tyckt illa om ytlighet. Jag fascineras av djupare konversationer och jag har en prestationsångest och strävan efter att själv utvecklas intellektuellt, men är det en sak jag kommit fram till under min gymnasietid så är det att kunskap inte gör mig till en lyckligare människa. Lycklig är den som är dum. Visst, mina tankar och reflektioner dessa år har lett till att jag är en mer tolerant och öppensinnad människa. Jag har lättare för att möta oliktänkande människor i diskussioner och jag stöter på mer förståelse då jag inte står med knytnäven i luften. Kanske är jag för andra människor en bättre människa, men personligen är jag vilsen och mindre lycklig. Jag är avtrubbad på något sätt och allt känns likgiltigt och meningslöst. Katedralskolan tog det renaste jag hade. En orubblig tro. En fantastisk naivitet som kanske stack folk i ögonen på samma sätt som liknande människor sticker mig i ögonen idag, men som för personen i sig inger en trygghet och meningsfullhet.

När kyrkan du växer upp i faller. Förlåt för val av ord, men det var nog känslan. Förfall. När personer som uppfostrat dig i din tro väljer andra vägar, då blir nyanserna av mänsklighet och verklighet så väldigt mycket fler. Dessa personer har aldrig betytt så mycket för mig i min tro. Jag förstod sällan vad de med sitt egendomliga, åldriga och avancerade språk försökte få fram, men de hade definitivt ett generellt accepterat förtroende. Hur kan man veta att det en människa säger om Gud är sant. Hur kan jag ta lärdom av någon annan människa när alla miljarder som existerar i världen säga olika saker. Vad är det som säger att den ena har mer att säga mig än den andra. Varför är ingenting permanent? Jag går inte i kyrkan längre, för jag litar inte på pastorer. Det var det där med att vara ärlig. Jag litar inte på att någon har svar. Hur ska jag veta om människor gör något av rätta orsaker?

Jag läste språkfilosofi och om islam parallellt i filosofi och religion. Det gav mig en insikt. Inget vet vi säkert, allt kan till slut spåras ner till våra ord. Vårt språk. Verkligheten är bara ett ord. Jag kan definiera det på ett sätt, du på ett annat, därför betyder det egentligen ingenting. Det är bara ett ord. Enligt islam så har Gud en egen version av koranen. En urversion. I mina öron låter det väldigt förmänskligande. Dels att Gud skulle ha en faktisk konkret bok men ord på ett specifikt mänskligt språk, men också därför att det känns väldigt opedagogiskt av Gud att grunda allt på något så opålitligt och intetsägande som ord. Allt och ingenting. Det spelar liksom ingen roll hur utförlig och konkret du uttrycker dig, speciellt skriftligt, det kommer alltid gå att tolka. Det slog mig att kristendomen har en liknande syn på sin bibel. Det började med att jag började tvivla på bibeln som en direkt översättning av Guds tankar och syften. Men när man börjar försöka urskilja vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt i boken som är vår ända konkreta koppling till det vi tror på, blir gränserna plötsligt väldigt svåra att dra. Jag förstår att folk kallar sig bokstavstroende. Hur ska du som människa ensam komma på vad som är värdefullt i en bok där allting är skrivet med största allvar. Samtidigt tror jag att varje bokstavstroende människa överser ett och annat i den heliga skriften utan att ens reflektera över det. Jag har inte läst bibeln på år och dagar, därför att jag har svårt att inte vara kritisk.

Logik. Ett mänskligt fenomen. Med min simpla hjärna har jag svårt att greppa den kristna religionen. Arv och miljö, genetik, hjärnforskning, filosofi och motsägelser inom den kristna tron gör det svårt för mig att hitta en riktning inom religionen som jag tror på. Ibland tänker jag att det är fullt rimligt att allt bara är det, det är och komplexiteten endast är tid. Samtidigt är det just komplexiteten som gör att jag har svårt att tro på ingenting. Ingenting är ju också ett ting. Vi kan ju inte tänka oss ingenting som ingenting. Ingenting är ju ett tomrum. Och ett tomrum är ju inte ingenting, det är ju ett tomrum. Så även om jag skulle överge allt så kommer jag ändå ha någon form av tro på ett bredare spektrum än det som människor upplever med sina fem sinnen. Kanske finns det ett svar bakom allt, men kanske är svaret långt ifrån vad vi tänker oss att det är. Kanske är vi alla marionettdockor, så länge vi upplever det som ett eget val, kanske det inte spelar någon större roll. Ibland är jag rädd att folk ska tro att jag är oförmögen att tänka och reflektera djupare bara för att jag är religiös. Jag kan tänka alla tankar, men jag tycker att det målar min värld grå, i fler nyanser, men grå. Så jag tänker nu övergå till det abstrakta, ologiska och mycket mer färggladare delen av det jag lever av. Mina känslor.

Om jag skulle bestämma mig för att släppa min tro helt och hållet nu, skulle jag med tiden sluta tro helt och hållet. Jag känner det därför att jag redan nu bara håller kvar vid en liten, liten, viskande gnista som jag bildligt tänker placera i mitt hjärta. Oavsett hur svårt jag har att tro villkorslöst med huvudet, så kan jag inte sluta tro. För det sitter mycket djupare än så. Förr så tyckte jag att det var orättvist hur lätt jag hade för att tro. Jag hade växt upp med det och som jag sa, det var orubbligt. Jag hade en dröm för flera år sedan som i princip gick ut på att islam visade sig vara den sanna religionen. Mohammed kom tillbaka och det blev någon slags domedag för alla som inte omvände sig. Det spelade ingen roll. Fram till dess att jag vaknade, så höll jag fast vid att Jesus var min Gud. Nu känns det mer rättvist. För nu vet jag att det är ett val. Här och nu väljer jag om jag ska tro eller inte tro. Valet kommer förmodligen inte förändra mitt sätt att leva, då jag håller vid mina principer av personliga orsaker i större grad än av bibliska, men det formar nog definitivt mitt sätt att tänka och agera i möten med andra människor. Tro är inte något du kan ha gömt i en skrivbordslåda och aldrig sköta om eller damma av. Tro är något du måste vårda och jobba med. Så är det i alla fall för mig, nu, för första gången. Ibland måste man kämpa för att behålla tron, eller så kan man välja att ge upp.

Jag tänker välja att kämpa för den. 



 
#1 - G

Mycket bra formulerat, har själv vart där du är, stått i det vägskälet, ja till och med kanske står där nu... Många år av ensamhet och tid för egna tankar och mindre (självvalt) tid för Bibeln och tron fick/ får mig att vackla... Jag kände mig vilse, jag ville tro men kunde inte, mycket i Bibeln känns så otroligt oförklarligt, ologiskt och ja helt galet med vår världssyn/ logik. Det jag märkte var att ju längre från min tro jag kom, desto mörkare kände jag mig, kände mig nere, ensam... Världen säger att du ska uppfylla dina drömmar och bry dig om dig själv men precis som du säger den där lilla lilla glöden som vägrade slockna gnager där inne, den som går mot ditt förnuft och logik.... Bibeln och tron är svår ibland, pastorer gör fel/ säger fel MEN de är människor de också, hur många gånger har jag gjort fel, oräkneliga, hur många gånger har jag gjort samma fel? Nästan lika många!

Jag tror det är väldigt bra att vara kritisk, pröva det som sägs från scenen Bibeln uppmanar oss att pröva vad profeterna säger, du måste inte hålla med om allt pastorn säger för att vara kristen, man kan ha olika åsikter... Jag tror Bibeln har ett sätt att tolkas, men vi är bara människor och vi gör vårt bästa sen misslyckas vi ofta, så även i bibeltolkningar.... Och mycket av det som är svårtolkat är i gamla testamentet, Jesus ändrade spelregler ganska markant i nya testamentet (gamal ursäkt jag vet, men JAG tror det är så, sen ska man inte strunta i gamla rakt av för det absoult inte)

Jag personligen kan bara säga att när jag insåg att jag behövde göra något med mitt liv för att börja må bättre igen, valde jag att ge kyrkan en chans till och kom in i kyrkan igen så släppte en tung sten i mitt hjärta, jag insåg ganska snabbt var jag hörde hemma och det hade inte med folket där att göra, jag kände ingen i kyrkan då.... Jag var en av många, för mig okända, och ändå kände jag att jag satt där, precis där jag skulle sitta precis på rätt stol....Det var ingen magisk Quick fix, livet pågår utanför kyrkan och man kan ofta få för sig att det är så lätt för alla andra att allt blir bra bara då, där den där söndagen, men så är det nog oftast inte.... Kyrkan för mig idag är en välbehövlig paus i livet, jag märker att jag mår mycket bättre när jag får möjligheten att besöka kyrkan, läsa någon bibelvers och försöka hitta tillbaka till den tron som glöder där inne och förhoppningsvis så flammar den upp igen!

Angående pastorer så tror jag att män/kvinnor som lever för Gud, gör gott för honom och förändrar folks liv ofta blir hårt prövade, troligtvis hårdare än många av oss andra... Vem skulle fienden helst ta bort, soldaten eller generalen? Utan den som leder folket så är det lättare att splittra dem... Hur många pastorer har inte familjer som inte vill ha med kyrkan att göra bara som exempel? Vi som människor har kanske för höga tankar om våra pastorer, målar upp en bild av dem som ofelbara och någon av en superkristen.... Kanske är det för att vi är för hårda mot dem som deras fall blir så mycket större i våra ögon... Man får vara besviken, man får tveka, man får ifrågasätta men i slutet när världen stormar och vi inte vet vad vi ska tro om människor då är det bara du och Gud!

Jag var/ är inte beredd att släppa det hoppet än och jag hoppas du hittar tillbaka till din glädje och tro, för även om du känner dig vilse så kan jag lova dig att den där glöden kommer gnaga i ditt hjärta om du inte själv väljer att ta död på den, och det är jag evigt glad att jag inte gjorde!

Svar: Först måste jag bara säga att det var en otroligt fint skriven kommentar, väldigt välformulerad!

Skönt att höra att det finns andra med liknande känslor och funderingar, som man kan relatera till! Jag håller med dig om precis allt, och när det kommer till pastorer framför allt! Jag dömer ingen, att en pastor gör fel är en självklarhet, vi är ju alla människor. Dock kan just teologi allmänt göra en förvirrad och ur den synvinkeln har jag svårt att lita på folk som står vid predikstolen. Så många som pekar åt så många olika håll och det är svårt att veta vem man ska sätta sitt förtroende till. Somliga kanske menar att man ska gå efter sin egen magkänsla, det man själv tror är rätt och fel, svårt bara när man som jag, inte är riktigt säker på vad jag själv tror. Det är snarare i den meningen jag syftar, när det kommer till pastorer och liknande :)

Återigen, jättetack för kommentaren!
Zinkies