Zinkies

Jag orkar inte med mig själv
Jag hade till och med sminkat mig. Ibland tror jag att jag blivit bättre. Att jag uppskattar allt mer och är så där som alla förväntar sig att man ska vara, men så hamnar jag i en sån där situation igen och inser att jag alltid faller tillbaka i samma mönster. Blir inte bättre. Blir fortfarande lite osäker, nervös och obekväm. Jag bryr mig egentligen inte. Tycker om mitt eget sällskap framför ett mindre bekant, men känner att jag sviker de igen. Att jag sviker mig själv för en dag står jag till slut där och har bara mig själv kvar. Ingen annan orkar, ingen pallar bry sig och allt är mitt fel för att jag inte kan anpassa mig. För att jag inte kan komma över mina rädslor. Jag faller bara tillbaka till dit jag är bekväm.

Jag är så himla trött på mig själv. Slå mig. Så att det gör ont. För jag suger fett mycket.







ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ
ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ
ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅååååååååååååååååååååååååååååå
åååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååå
åååååhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh
hhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh!

Självhat.....



Det var allt.
 
 
I spillror av ett paradis
Allting svart.

Jag blundar och ser det vackra i livet. Jag hör fåglar sjunga, ser människor vara, naturen glittra, ögonblick förtrolla.
Jag öppnar ögonen och ser hur allting faller. Jag hör djuren skrika, ser människor passera, naturen förmultna, ögonblick krossa allt.

Jag håller för mina öron och hör hur alla låter. Alla förstår, alla respekterar, alla uppskattar.
Jag lyssnar efter och hör bara tystnad. Ingen förstår, ingen respekterar, ingen uppskattar.

Jag sitter tyst och ler åt all kärlek. Jag vill sjunga samma sång, jag vill vissla samma melodi, jag vill stampa i samma takt.
Jag öppnar munnen och alla vänder ryggen. Jag sjunger ensam, jag visslar ensam melodin, jag stampar i en annan takt.

Jag försöker sova och tankarna snurrar runt för att få mig att förstå hur allt hänger ihop.
Jag tänker efter och fattar ingenting.

Jag ser mig i spegeln och ser någon som världen har glömt bort. Någon som väntar på att ge det som ingen vill ta emot. Väntar på att vara en hjälte i deras sagor. Väntar på att bli förstådd och älskad.
Jag sänker blicken och ser på mig själv och hittar inget där. Ingenting att ge, finns inget att ta emot. Ingen hjälte, sagorna har tagit slut. Inget att förstå, inget att tycka om. Bara en ensam själ som stapplar runt på vacklande ben. Precis som du. Precis som dem.

Jag lever i spillrorna av ett paradis, i resterna av det vi förstörde.

Jag blundar och ser det vackra i livet. Jag öppnar ögonen och ser hur allting faller.

Allting vitt
Huvudvärk
Det är söndag och jag hatar söndagar.
Imorgon är det skola och jag vill inte.
Jag har fortfarande inte gjort ledarskapsanalysen.
Jag är ständigt trött fast jag sover.
Mitt huvud dunkar.
Mitt hjärta dunkar.
Mina tankar snurrar.
Tror inte jag lever.
På riktigt.