Zinkies

Rädslor
Jag undrar när man går från att vara realistisk självkritik till en tvivlande kreativ stoppkloss. Sedan i sommras har jag haft en dröm om att starta upp en liten grupp som en slags påbyggning av det jag gjorde år 2016 när jag satte upp en teater. Inte ett stort prosjekt, men en liten kreativ bibelgrupp som jobbar för att styrka unga tjejer i deras kristna liv. En samhörighet där man uppmuntrar och stöttar varandra och delar visdom och livserfarenhet mellan äldre och yngre generationer. Problemet är bara att det här inte har skapat sig själv. Jag vet, det gör sällan det. Men vid tidigare tillfällen när jag har haft specifika drömmar kring olika prosjekt, så har ingångsdörrar öppnat sig själv. Jag har aldrig måstat fråga mig själv om jag haft kompetansen att utföra prosjektet för någon annan har alltid validerat mitt arbete. 
 
Nu ska jag vara ärlig och säga att jag inte direkt har kastat fram mina ideer för folk, så att de har haft möjlighet att validera det, men jag har försiktigt kommit med förslag som inte har tagits emot direkt och med entusiasm. Det är exakt det som får mig att ställa mig frågan. För det går ju inte att förvänta sig att andra ska dela ens vision direkt. Ibland är det så, men det kan inte alltid vara så. Dessutom tror jag att Gud jobbar på olika sätt i olika situationer och ett vanligt misstag som man gör är just att man förväntar sig att han ska göra på samma sätt varje gång. Man vill att han talar till en på samma sätt, sänder samma människor, kommer till samma plats, öppnar samma dörrar. Men Gud är mer kreativ än så, och han vet att lärdom hämtas ur utmaningar. Så att bara använda andras respons som utgångspunkt när man vill värdera sina ideer, är väl inte helt effektivt. Kanske måste jag hitta något slags inre mod, där jag vågar ta steget ut och göra något trots rädslan för att bli avvisad och misslyckas.
 
Frågan kvarstår ändå. Varför ska jag göra det? Vad är mina motiv? Finns det inte andra som är mycket mer kvalificerade? Borde jag få fler saker i mitt liv på plats innan. Jag menar, att gå regelbundet i kyrkan kan ju vara en bra början. Om jag inte ens är villig att bidra i de prosjekten som redan finns, är det verkligen smart av mig att sätta igång ett eget prosjekt då? Det är svårt för mig att avgöra. Drömmen lämnar dock inte. Och kanske, kanske är det en indikator nog. Den där frikyrkliga "gå ett steg i tro" är ändå svår att anpassa till verkliga livet, för man måste tjäna innan man förväntar sig drahjälp från andra. Och det finns fler sätt att tjäna människor på än att starta upp något man själv tror på. Kanske ska man bara nöja sig med att stötta någon annans dröm.
Jag springer, men jag tävlar inte

Har en känsla av att jag vill något, men jag vet inte vad. Har du någonsin känt så? Kanske inte. Det har något med mitt fokus att göra. Vet inte om någon kan relatera, men ibland är det som att människor tävlar med en, utan att man riktigt märker det, förrens man själv spurtar allt man kan för att komma framför och man ställer sig frågan: Vad i alla dagar gör jag här, och hur kunde jag plötsligt hamna mitt i ett lopp? Det är som om man joggat en liten mysig träningsrunda för sig själv och sen så börjar någon plötsligt springa bredvid en och utmana en till tävling. Kanske är det så livet fungerar på vissa plan i samhället, men det finns områden i mitt liv där jag verkligen inte vill finna mig själv i konkurransposition. Som när det kommer till att tjäna Gud. Kanske en självklarhet, men jag insåg precis det här för bara någon dag sedan.

 

Det finns tyvärr människor som har irriterat mig. Jag vet. Jag är en syndare, men varför inte vara helt ärlig när man ändå är inne på temat. De här människorna har liksom varit en sånn där trigger, som bara får känslorna att skjuta upp i taket. Spelar ingen roll hur mycket jag har tyckt om dem, kom det att handla om något religiöst så var det som om alla nervtrådar reagerade med elektrochock. Många gånger kände jag, att de liksom sög ut all den längtan jag hade att göra saker för Gud. Ibland kändes det som om drömmar lades ner i mig, men i det jag utalade de för dessa människor, försvann min egen motivation och istället såg jag handfallet på hur de bara växte i sina egna arbeten för Gud. Jag har under en längre period verkligen brottats med mig själv och undrat om det kanske handlade om någon slags avundsjuka hos mig. Jämförelse av någon sort, som alltid fick mig att känna mig som om jag inte var bra nog att göra saker för Guds rike. Det var bara något som de där duktiga människorna klarade.

 

Sen var det som om Gud slog mig i huvudet med en tanke när jag satt på bussen här om dagen. ”Men Julia, tror du att det här är en tävling eller?”. Det var något som fick mig att tugga. Vad hade jag gett mig in i egentligen? Problemet låg inte hos de där personerna, eller min egen oförmåga, problemet låg i att jag haft en antingen-eller-mentalitet. Antingen ska jag göra det här, eller så ska någon annan göra det. Må bästa man vinna prosjektet. Varför skulle andras arbeten hindra mig ifrån att utföra mina? Jag hade låtit andra människor distrahera min personliga joggingtur med Gud, och förvirrat det hela till en tävling. Så fruktansvärt onödigt om du frågar mig. Jag kan väl fortsätta att jogga här i min egna takt, utan att se mig om på alla andra. Gud har ju trots allt gett oss samma uppgift om att sprida hans kärlek, så att vi är fler som kämpar mot samma mål, är egentligen ett sammarbetsprosjekt och inte ett race. Tog nog allt för lång tid för mig att fatta det där. Men nu tar jag i alla fall steget. Jag vet inte riktigt vart det kommer landa, men ett steg är ett steg påväg någonstans. Så den här gången ska jag inte låta mig distraheras. Bara springa min joggingrunda, mot samma mål som alla andra kristna bröder och systrar. Tillsammans med dem, inte mot dem. 

 Peace, peps <3
På biblioteket

Har egentligen inte mycket att skriva om i dag. Sitter på biblioteketet och ska snart börja läsa till morgondagens seminar. Det är så tyst här. Människor i sina egna bubblor som förväntar att du ska stanna kvar i din egen. Så att vi inte böver oroa oss för de andra runt oss. Jag tycker om det. En plats utan kommunikation. En plats där det inte ställs några sociala förväntningar. Folk bara sitter här, tysta och koncentrerade på sitt eget. Den är nästan tryckande, den tysnaden. När jag kommer in får jag alltid en en känsla av att jag inte kan andas. Men när jag hittat min plats och blivit en del av den där maskiniella organismen av absolut tystnad, då hittar min själ hem. Hem till sig själv. 

Så nu sitter jag här och tänker. Bara tänker och tänker, utan mål och mening. Bara tänker. Jag trivs med att bara sitta och tänka. Lever halva livet uppe i huvudet. Synd ändå att det är så få av de där tankarna som levs ut. Kanske filterar jag för mycket. Kanske är jag bara halva mig och gömmer undan resten. Men kanske världen har gott av det, med alla röster som ropar från alla håll och kanter: ”Se mig, se mig!”. Kanske är jag istället de där ögonen som kan se. Jag vill i alla fall bli bättre på det. Att se människor. Se hjärtan, behov, och önskningar. Kanske kan jag lättare göra det när jag är tyst och låter tankarna stå för bearbetningen av alla intryck. Eller hamnar jag istället i min egen tysta bubbla då? Som alla här på biblioteket.